måndag 19 augusti 2013

Ett förhållande lika bra som något



Han tittade sig omkring, kände att nycklarna fanns i jeansfickan och gick ut i trapphuset. Med en ljudlig smäll gick den bastanta trädörren i lås. Med snabba steg småsprang han ner de två våningarna och fram till ytterdörren. Väl ute satte han på sig solglasögonen och lät ögonen vänja sig med det starka ljuset. När han gick fram till sin bil hade han nycklarna i handen. Den nötta, blanka nyckeln gled in i låshuset och med lite trixande fram och tillbaka såg han till sist hur knoppen på andra sidan steg upp en par centimeter och på det viset välkomnade honom in. De breda, mjuka fåtöljerna var i och för sig rätt nedsuttna, men gav likväl i hans tycke en underbar komfort. När de träffats hade hon tyckt om att sitta i bilen. Åtminstone hade hon sagt så.
Med nyckeln i tändningslåset och vriden till läge tre, glödning. Den gula tråden på instrumentpanelen som förkunnade att någonting var på gång lyste närmast vitt.  Höll man handen på nyckeln kände man nästan hur varje glödstift vaknade till liv. En fin känsla, tyckte han. När lampan slocknat vred han runt och den 2,5 liter stora Perkinsdieseln vaknade till liv med en skakning. Hon var alltid lite generad av det stora rökmoln som uppstod vid start.”Det där kan väl aldrig vara bra för miljön?!” brukade hon säga. Förvisso har hon rätt, tänkte han. Men jag understöder åtminstone inte de stora bilindustrierna med att köpa nytt och köpa nytt vartannat år. Att producera en bil är väl knappast vidare miljövänligt det heller, brukade han tänka.
Med ett majestätiskt gung svängde den stora Peugeoten ut på vägen och började ta upp fart. Automatlådan växlade silkesmjukt och ratten i bakelit gav en skön känsla. Att han blev omkörd både till höger och vänster brydde han sig föga om. Han kom ju ändå ikapp dessa hetsporrar i trafiken vid nästa rödljuskorsning. ”kan du inte skaffa någonting nyare?! Nånting som inte tar en eftermiddag att komma upp i fart med?!!” Han hade valt att strunta i hennes frågor. Att hon helt slutat låna hans bil och hellre lånade sin systers plastlåda till bil var inget han kunde göra nånting åt. När de sen till sist hade separerat dög minsann hans bil. Att han hakade på sin stora släpkärra med kur på bekom inte hans bil det minsta. Den var lika slö, men stadig hur som helst. Att hon sen körde den lilla Toejouta Harakiri, eller vad den nu hette, efter honom och inte satt på brydde han inte sig om. Inte i det läget mera.

När han nu satt här, i bilen på väg till jobbet, slogs han plötsligt av en tanke. Visst hade han haft flera förhållanden. Några som faktiskt höll några år. Men med tiden hade en det ena, en det andra dykt upp som gjort att det inte fungerat. Lite som att köpa ny bil, tänkte han. Nyputsade och fina står de i sina hallar och när du efter lite från och till, kanske en kort provtur slagit till känns väl allt rosenrött. Allt känns bra och du är lycklig. Men efter ett tag börjar du titta dig omkring. Den fina bil som står på din parkering kanske inte är så fin. Du hittar kanske en ny, finare bil som du hellre vill ha. Sådär fortsätter det. Hans bil hittades inte i någon hall. Nej den hade han fått av sin morfar efter att denne lagt körkortet på hyllan. Deras förhållande fungerade bra. Bilen bara gick och bjöd på i hans tycke majestätisk komfort. Att den började vara både rostig och blek var något som skall åtgärdas. De hade ett bra förhållande! Tänkte han för sig själv och bromsade in inför avtagsvägen till sitt jobb.

Tack för ordet, ha en bra dag.

söndag 11 augusti 2013

Klockan stannar nästan alltid på tjugo i sju.

Finns mycket här i världen som hänger samman. Lite att det ena föder det andra. Årstiderna, till ett exempel. Vår-sommar-höst-vinter. Sen går det ett varv till. Vår-sommar-höst-vinter. När vi nu står inför hösten kan man kanske säga att klockan är någonstans mellan sex och nio. Sommartiden, på klockan mellan tre och sex, känns det som om klockan går lite snabbare, bara. När jag nu svamlar om klockan kan jag likaväl fortsätta. Många urverk går på batteri. ganska ofta är det 1,5 volt, modell AA. När batteriet sjunger på sista versen och klockan sen stannar står visarna rätt ofta på tjugo i sju. Inbillar mig att det är mest motstånd då, när batteriet skall lyfta upp visarna förbi det kritiska läget. Därför stannar klockan rätt ofta på tjugo i sju.

Om man överför klockan på livet kan man säga att klockan går tungt på hösten, för att sen till vintern, mellan nio och tolv sakta masa sig förbi tolvslaget för sen att äntligen bli vår.

Känner att jag själv lite befinner mig där tjugo i sju. Men samtidigt har batteriet lite ström kvar. Strömmen består i att äldsta dottern skall börja skolan, nånting hon sett fram emot jättelänge. Vidare får jag ström av att vårt garageprojekt äntligen har startat. Visst, nått år för sent, men ändå. Sen blir det lite semester, två veckor. Tror minsann min klocka skall orka över det kritiska tjugo i sju. Mitt 1,5 volts batteri är inte helt tomt.

Det kan trots allt vara vackert om vintern också!