Ingenting är värt Ingenting. Åtminstone Någonting.

Vad gör du? brukar jag ibland fråga mina barn. Ibland sitter de och ritar, stickar, bygger Lego.. helt normala saker. Vad gör du?-frågan kan säkert då kännas obefogad för dem.
"-Inget. Ingenting särskilt." är rätt vanliga svar på faderns spörsmål. Om jag sen utvecklar min fråga och fortsätter med: -vad ritar du? -vad bygger du? kan svaren bli mer utvecklade, mer beskrivande.

Juldagen 25.12.2015
-Vad gör du? leker vi att läsaren, i detta fall Du, ställer som fråga till denna bloggs skribent.
-Inget. Ingenting särskilt. är det väldigt uttömmande svaret jag har att ge. Inget är det jag gör där jag sitter i soffan med datorn i knäet. Ingenting särskilt är det jag upplever mig göra där jag sitter och tittar på mina döttrars Legobygge på mattan framför mig.
Vi brukar hålla Juldagen som en Ingenting särskilt-dag hos oss. Vi tillbringar dagen tillsammans. Tar den lite som den kommer. Ofta leker vi med barnens julklappar. Vi kanske tittar på någon film. Ingenting särskilt.
Brukar tycka att Juldagens Ingenting särskilt är en bra dag. Skönt att bara vara, utan måsten eller inbokade planer. Med två arbetande föräldrar, två barns skola/förskola och kvällshobbyer är denna Ingenting särskilt-dag riktigt trevlig.

Anser att vi alla behöver göra ingenting. Åtminstone små stunder emellanåt. Om vi alltid gör Någonting och aldrig stannar upp, reflekterar, gör Ingenting, kan ju också Någonting bli ogjort. Vi blir för upptagna med Någonting för att kunna uppskatta Ingenting. Med en dåres envishet hävdar och tror jag att Ingenting är det som ger oss människor kraft för att kunna utföra Någonting. Hänger Ni med?

Fanns en tid i mitt liv där just Ingenting var något okänt. Där jag hade svårt att koppla av och kunna göra Ingenting. Där jag utförde Någonting hela tiden. Åtminstone mellan öronen pågick kampen med att få utfört Någonting. Det gick ju en stund...
Börjar så småningom klara av att åtminstone i små intervaller kunna göra Ingenting. Kunna som nu sitta och göra ingenting. (förbise det faktum att jag samtidigt uppdaterar bloggen..) Sitter och tittar ut och beundrar månen. Den hänger på bästa iaktagningshöjd utanför fönstret och visar sig från sin bästa sida. Rund och vacker. För en stund sedan var den lätt döljd, men nu tittar den fram igen i all sin prakt.

Vad i hela friden har då månen med mitt Ingenting att göra? På vilket vis kan månens utseende styrka vad jag försökt och försöker säga? Månen säger rätt mycket faktiskt. Skulle man hela tiden göra Någonting kanske man skulle se att månen finns utanför fönstret. Man skulle kanske mitt i utförandet av Någonting reflektera över att det blivit mörkt ute. Kanske även se att det är månljust. Men nu, när jag sitter och gör Ingenting kan jag även urskilja hur fin den är, månen. Hur vacker den är och hur mönstret på den triggar fantasin om både "Mångubben" och hur det kan ha varit när herr Armstrong tog sina första stapplande steg. Ur Ingenting föds som oftast Någonting. Ur Någonting kan det dock också ofta bli till Ingenting. Åtminstone om Någonting allt som oftast tar överhanden om en. Då kan det till sist bli till just Ingenting.
För mycket Någonting hela tiden blir till sist till Ingenting. Åtminstone om det blir för mycket.Men gör man bara Ingenting blir ju inte heller Någonting gjort..?!
Knepig sits vi människor sitter i. Det som kan vara passande mycket Någonting för någon kan vara för mycket för någon annan. Och då blir det ju till Ingenting. Intressant och knepigt på samma gång.

Ska kanske inte lägga upp någon doktorsavhandling i det här ämnet. Åtminstone inte här och nu. Konstaterar bara att en dag av Ingenting passar mig som hand i handske idag. Jag har efter middagen slumrat en halvtimme på soffan. Jag har sett hur vacker månen är utanför fönstret.
Kort sagt: -Ingenting är värt Ingenting..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

599cc glädjetjut och vetskapen om en ny morgondag.

Vredet på styrets vänstra sida drog jag emot mig. Nyckeln vreds till läge on och mätarbelysningen slår på. Drar ett djupt andetag och trycker in startknappen. Batteriet hade fortfarande bra med ström och startmotorn drog rund de fyra kolvarna i cylindrarna. Visst, fick ta om proceduren ett par gånger, men snart gick den luftkylda motorcykelmotorn. Justerade tomgången med choke-reglaget samtidigt som leendet blev bara bredare. Tänk vad glad en karl kan bli av att få lyssna på en motor!

Är en av de första att själv titulera mig motornörd, inte tu tal om det. Sången i mc-motorn som sådan är mumma för mitt musikaliska sinne. Men, jag känner att det ligger något mer i det här. Det ligger något mer i hur jag blev fylld av välbehag idag. Har ingen vidare värme i garaget och hade heller inga långkalsonger, inte ens mössa och handskar på mig.  Likväl var jag helt varm inombords när jag gick in tillbaka. Jag är helt medveten om att både Januari och Februari, troligen även Mars och halva April kommer att gå innan den blå Suzukin igen får beta av mark. Men när jag nu varmkört Henne och vi fått tillbringa lite tid tillsammans fick jag känna att det är något på gång. Det finns så att säga ett liv även efter detta.

Trots att livet nog går sin gilla gång så kan jag nog erkänna att det går lite på halvfart såhär vintertid. Brunbjörnen är ju på det viset smart att han går och lägger sig när det börjar tjuta kring knutarna och stiger upp först när småfåglarna börjar kvittra igen. Rätt smart.
Vi människor har också förstått att frysa ner kött och annat som vi vill spara. Sen tina upp det och ha färskt kött flera månader senare. Men oss själva fraktar vi nog runt, kanske i ren envishet, i denna kyla och mörker.

Vad yrar jag om nu då? Vad försöker jag säga med detta lätt virriga inlägg? Kanske det att jag är glad över att hitta ljusglimtar i tillvaron. Är det sen att lyssna på en mc-motor, få sitta på sängkanten bredvid dottern när hon precis ska somna, få gå och käka julbord på lunchen med jobbkompisen..
Vad som helst.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Yess! Äntligen ett nytt inlägg..

De halvknubbiga fingrarna flyter lite trevande över tangenterna och jag känner hur yr och osäker jag känner mig. Ser även att min vänsterhand saknar ringar på vänster ringfinger. Det blev så när jag hjälpte frun kavla marsipan till ett par tårtor Hon ska ha färdigställda till i morgon. Ja, jag tog av mig dem när jag började kavla och ingenting annat...Tillbaka till cyklingen. Man hoppas ju att det är som när man väl lärt sig att cykla. Får se hur det går. När jag lärde mig att cykla fick jag nog både ett och två sår på armar och ben innan det satt och min pappa kunde släppa helt. När man väl fått tjing på det hela och farten ökade började såren komma på nytt. En av mina tidiga idoler var svensken Håkan Carlqvist som körde Motocross på det tidiga åttiotalet. När jag lekte Håkan var farten kanske ibland högre än kunskapsnivån och både plåster och gråt kunde ta sig till flera nya nivåer. Hoppas att det här med att skriva i min blogg är lite som när man väl lärt sig att cykla. Fast utan både skavsår, plåster och gråt. Motocross är jag dock fortfarande intresserad av...

Nåväl, Hej på Dig! du som antingen i misstag eller med berått mod valt att gå in på min sida.
Det har nu gått uppskattningsvis en hel evighet sedan jag sist uppdaterat här. Många liter vatten har flutit under broarna sedan sist och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt var jag ska börja. Har roat mig med att läsa gamla inlägg och kan konstatera att det ganska långt har kretsat kring min familj, min utbrändhet och i vilka kulörer allt detta har format mitt och min familjs liv. Både deprimerande men samtidigt också för mig en ganska intressant läsning. Jag ser ju själv hur jag har mått och hur det har tagit sig uttryck i mina skriverier.

När jag i mitt inlägg 14.2.2015 berättade om att jag skulle börja jobba igen var det med en skräckblandad förtjusning. Efter min långa tid hemma kändes det både jobbigt och svårt. Fast samtidigt spännande och kul. Efter att jag nu fått jobba och hålla igång känner jag att det är dags med en liten resume´. Det har varit tungt. Mycket tungt. Många är de morgnar när jag känt att det här går inte, jag orkar inte. Men det har gått. En dag i taget, Måndag har blivit Tisdag och snart har det blivit Fredag. Sen Måndag igen. Kan inte nog tacka den vackra varelse som sovit vid min sida, stigit upp vid min sida och även gråtit och skrattat vid min sida.

Vill nu inte sitta och slå mig för bröstet och påstå att livet leker och allting är bara tårta med glass och choklad. Nä, inte alls. Men resan jag nu gjort har faktiskt innehållit flera skopor glass än leverlåda, om Ni förstår hur jag menar. Jag kämpar varje dag med att orka, med att känna att jag räcker till. Men jag kan säga att oftast vinner jag över de negativa känslorna, vilket inte alltid varit fallet när jag varit riktigt nere.
Nu är det lördag kväll. TV:n står på och både jag och barnen sitter och käkar godis. Frun färdigställer ett par tårtor till ett dop imorgon. Såkallad Perus-meininki hos oss.
Trevligt att Du orkade läsa till punkt! Om Ni vill, kan och vågar så ska jag försöka uppdatera lite oftare. Over and Out!

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Det vackra i det enkla, skidskytte och konsten att bara vara

Såg nyss ut genom köksfönstret och såg hur frun backade ut bilen från under biltaket. I baksätet satt den yngre dottern iförd svarta collegebyxor, långa blåa strumpor med skydd under. Som sig bör hos oss på lördag så är det fotboll på agendan. Den yngre med träning på förmiddagen och den äldre med träning på kvällen. Vi vet så att säga vad vi ska göra.
Nu hade jag inte tänkt behandla fotboll och träningar idag. Nej, det är väl ingen högoddsare det som jag tänkte på. vändagen. Valentines Day. Har inte riktigt på klart vem denne Valentine var. Ska vi vara ärliga så orkar jag inte riktigt bry mig såpass mycket att jag skulle ta reda på det heller. Tänkte mer på detta med vändagen, så som den firas här i Österbotten. Folk tar hem tulpan- och rosbuketter. Kanske choklad. Eller bjuder sin vän/sina vänner på mat. Vackert så. Saker som borde beivras mer i vardagen. Kanske lite där skon klämmer. Eller, inte klämmer någon sko, sådär egentligen. Men min tanke är mer som följer:
-Behöver vi en vändag? Behöver vi en dag där vi tänker extra på våra nära och kära? Innan Ni helt tappar besinningen... Visst behöver vi det! Åtminstone när samhället är byggt upp som det är. Ett samhälle där de flesta har mig, mitt och jag i främsta rummet behövs verkligen en dag där man kan stanna upp och tänka efter lite. Hur man väljer att fira/spendera den är väl upp till va och en. Vill man boka bord på restaurang, kanske gå på bio på tumanhand, ta en promenad med sin respektive medan barnen bygger Lego... allt funkar. Sen har vi då de andra vännerna. De som inte är hjärtevänner i egentlig menig. Nej, de som är kompisar, vänner. De som man tycker om, kanske delar vissa intressen med, kanske jobbar med eller gått i skola samtidigt som. Ibland kan det kanske hända att dessa vänner bara finns till där i bakgrunden. De lever sina liv på sitt håll, när Ni lever Era liv. Ibland ser Ni kanske en uppdatering via Facebook/Instagram och Ni slänger några ord. På vändagen då skickar Ni eventuellt iväg en hälsning. Så funkar det.
Hos oss blev eller blir det inget extra denna vändag. Jag har inte tagit hem några blomster. Vi har inte desto mer tagit extra hand om varandra. Eller... vänta nu. I morse när jag vaknade stod dottern vid sängkanten och pockade på uppmärksamhet. Enligt henne hade vår äldsta katt, en präktig gubbe vid namn Rolf, hoppat upp i hennes säng och försökte äta upp hennes händer. Kan rakt ut säga att så är inte fallet. Visst, att han hoppat upp i sängen, det köper jag. Också det faktum att han nafsar och vill bli omskött. Men äta upp händerna... njaa. Mer var väl det faktum att dottern ville stiga upp. Som socker på moset kom den andra damen in i vårt sovrum och beklagade sig att vi hade väckt henne. På något övernaturligt sätt lyckades frun få flickorna att gå igång på ideèn att gå ner och titta på TV. Bara de två..
Följaktligen fick vi en halvtimme till. En halvtimme av närhet. Vi somnade båda om. Tillsammans. Sen var det riktigt skönt att möta dagen tillsammans.
Barnen har båda varit på kalas nu på eftermiddagen. Vi hade huset helt för oss själva. Då passade vi på! Vi slängde oss på varsin soffa och slötittade på skidskytte på TV... Vändagsmys.

Tack för ordet. Ha en bra (vän)dag.

En blå kaffeburk fylld med hopp

Måndag. Ett väldigt känsloladdat ord. Lite som Fredag och Lördag. Fast oftast inte i lika glada tongångar. Många har en ledig helg bakom sig och ställer sig redo för en ny arbetsvecka. Hakor rakas, barnens kläder som igår kväll var helt klara har nu plötsligt gömt en strumpa eller ett par kalsonger.. standard förfarande i en barnfamilj.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.

Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.

Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.

Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!

Tack för ordet. Ha en bra dag.